jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
men omständigheter i mitt liv har gjort så jag inte har någon ork till bloggning eller någonting längre.
så bloggen kommer att stå stilla ett tag,hur länge det blir vet jag inte,kanske tills min livsglädje kommer tillbaka och jag börjar hitta på saker igen så jag har någonting att berätta för er.

jag är inte längre mej själv.
alla rykten som går,jag vet inte vad jag ska tro eftersom du inte pratar eller berättar sanningen själv för mej.
du var hela mitt liv,jag menar det verkligen.
allt det vi hade du och jag,alla minnen som vi delar,allt vi sagt,allt vi gjort,jag kommer aldrig att glömma,det kommer alltid att leva kvar inom mej.
du lärde mej leva på riktigt.
du gjorde mej till en glad och lycklig person.
du stormade in i mitt liv.
jag minns i början av vart förhållande,jag gjorde allt för att få vara med dej.
jag började bråka med mina föräldrar, jag tappade kontakten med mina vänner,
jag gjorde allt för att få vara med dej.
och nu är du plötsligt bara borta, jag kan knappt förstå det själv.
efter en så lång tid så försvinner du på en minut eller två.
du bara försvann.
du sa några hårda ord,vände ryggen åt mej och bara gick.
plötsligt var det slut,du var inte längre min,det var inte längre du och jag,& nu går vi åt två olika håll.
jag försökte fixa till allting,men jag hann inte och räckte inte till.
jag kämpade men kom ingen vart.
jag gråter dag som natt.
jag drömmer fortfarande om dej.
jag vaknar mitt i natten av känslan av att du står och tittar på mej,men du finns inte där.
jag vill bara att du ska vara glad och lycklig, och om dehär är lösningen till det så är det såhär det ska vara.
jag vill dej bara så väl.
tiden med dej har vart helt fantastiskt underbar.
jag kommer aldrig någonsin att glömma oss.
som jag alltid sa till dej förut och som jag fortfarande menar;
jag älskar dej,och det kommer jag alltid att göra oavsett vad.




jag saknar dej.